en icke brådskande resa.

när vi vuxna tänker på barn så finns det en enkel sanning som vi ignorerar.
barndomen är inte en förberedelse för livet, barndomen är livet!
ett barn förbereder sig inte för att leva, ett barn lever.


ett barn är ständigt konfronterad av den malande frågan
"vad ska du blir när du blir stor?"
modigt vore det barn som tittade den vuxne stint i ögonen och sa, 
"jag ska inte bli någonting, jag är redan".
vi vuxna skulle bli chockade av ett sådant fräckt svar, för vi har redan glömt om vi någon gång visste, att ett barn är en aktiv deltagare och medlem av vårat samhälle från den stund han föds.
barndomen är inte en tid då vi formas till människor som sen kommer att leva livet:
mänsklig är den som lever livet. inget barn undgår njutningen och kryddan av att leva om det inte är förnekat av vuxna som har övertygat sig själva att barndomen är en period där vi ska förberedas.


hur mycket hjärtesorg skulle vi kunna undgå om vi erkände barnet som vår partner i processen att leva snarare än att alltid se dom som lärljungar. hur mycket skulle vi kunna lära av varandra...
vuxna med erfarenheten och barnen med ungdomligheten.
hur uppfyllt båda våra liv skulle kunna vara.
ett litet barn kanske inte leder oss men vi borde i alla fall diskutera resan med dom, det är ju deras resa också.

T. Rapaldi

tackar, bra låt de där :)

allt är bara bra, har fått en och en halv dec snö inatt och idag, så de är bra!

själv?