just nu är jag så jävla trött på mig själv.
jag kan sitta och predrika för andra hur viktigt det är att lyssna på sig själv.
att göra det som känns bra för en själv för att må så bra som möjligt.

det är enkla ord att säga, enkla att läsa och enkla att skriva ner på ett tomt papper..
men sen då? när man kommer till ett val, ett val som egentligen inte har någon större
betydelse för någon annan än dig själv. ett val där det känns som att du mer eller mindre sviker dig själv
oavsett vilket håll du väljer. fan.
jag blir besviken på mig själv, jag tog mig kraft att säga emot fast något sa att jag ville.
en halv minut senare skickar jag iväg det där sms:et, jag står inte emot längre.
det är klart jag ställer upp, för att göra mig själv besviken när jag senare inser att jag återigen faller dit
på något jag lovat mig själv att jag ska sluta med.
sen blir jag ännu mer besviken när jag inser att jag lägger energi på att bry mig om någon som jag inte längre känner..
någon som jag kanske egentligen aldrig kännt på riktigt?
jag vet inte varför, och det kanske är så att jag någon stans gör ett val om att bry mig om dig även fast jag vet att jag inte borde. men när det kommer till ytan, när mörkret och saknaden efter skratt, kramar och brända popcorn tränger sig på blir jag lika besviken och trött över att jag gjort det där valet.. besviken på mig själv.

imorgon åker jag till linköping med älskade vänner som förtjänar all min kärlek.
semester snart, tack tack tack! jag ska ligga på en strand med sand mellan tårna och göra val som i första hand gynnar mig själv. jag ska försöka.

ta hand om er!
låt den klaraste stjärnan lysa för alltid.