igår var nog första gången någonsin som jag faktiskt lät bli att träna fotboll för att jag helt enkelt inte kände för det. det har säkert hänt förut, men jag har svårt att minnas det och oavsett om det hänt eller inte har det inte hänt utan att man haft dåligt samvete över det. många gånger, då motivation och inspiration är på minus så gör jag det ändå, dessa gånger under mina år med en fotboll vid fötterna har jag masat mig dit iaf, för att jag vet att jag trivs där, att inspirationen växer så fort man kommer dit och mest av allt för att man trivs så bra med alla andra som är där.

idag slog det mig att det inte var så längre, igår hade jag ingen som helst ånger över att istället för att träna spendera kvällen med söta vänner, stora syster och ännu sötare kattungar.
när jag cyklade hem från träningen idag var det en till sak som slog mig, jag hade som i vanlig ordning letat fram fotbollsskorna och bytt om trots att motivationen inte var på topp idag, men det var nåt som fattades när jag cyklade hem.
det var ingen glädje, det var inte tanken att vilken tur att jag åkte och tränade ändå som kom krypandes på vägen hem utan det var mer en tanken om varför jag åkte när jag egentligen inte kände för det?
och jag gjorde det inte för någon annan än för min egen skull, men sakta sakta börjar jag inse att det är inte samma sak längre, det är samma människor men inte alls samma sak, det är svårt att förklara med det känns som att världen har så mycket mer att erbjuda än att behöva styra sig efter rutiner och träningar fyra dagar i veckan, samma tider, matcher på helgerna, dag efter dag och år efter år.
jag ska åka på semester snart, njuta av livet.
vem vet jag kanske hittar en fotboll och längtar tillbaka, det får visa sig innan jag tar ställning till om det är dags att ta ett stort kliv därifrån och lägga en av min största sysselsättning på hyllan tillsammans med fotbollsskorna.
ta hand om er.