det är söndag, mina annor har precis åkt hem.
vi tog en lunch på toppstugan innan dom satte sig i bilen för att åka hem... jag hade också velat satt mig i bilen.
jag vill hem, för första gången under den här säsongen, och även om vi räknar med förra säsongen så vill jag verkligen hem. hem till mitt rum hos mamma, mitt rum som har en egen dörr. hem till min säng som egentligen inte är lika skön som den jag har här men som är min, hem till pappa på smultron, hem till sandviken och se att allt är sig likt, hem till tryggheten, hem till tjejerna och hem till min tavla som får mig att alltid påminnas om min andra hälft.

jag är bara så fruktansvärt trött just nu, trött på inget, trött på allt. det var längesen det uttrycket användes, längesen det kändes så, men just nu känns det verkligen så. trött på skitsnack och trött på partisk ärlighet, trött på folk som inte kan svälja sin stolthet och trött på dom som tyr sig till varandra men ändå inte vågar stå upp för vad de tycker.

tänker på förut, saknar emelie. massor massor. ena stunden träffas man i stort sett varje dag sedan i april och sen ses man inte på flera månader. just nu känns det bara förträffligt ensamt och jag önskade att det var hon som låg med mig i soffan den här söndagen och tittade på mia o klaras och andra avenyn precis som förut. hon, ingen annan.

ni kommer nog fundera i massor kring de här inlägget, ni kan göra det. ni kan fundera, tänka och kanske inte förstå. men oroa er inte, det behövs inte, snart är jag på topp igen såklart, precis som alltid, för utåt sett så finns det inte många bilder av en opeppad, fundersam lite mindre glad peggy. så imorgon är jag tillbaka, kanske lite avvaktande men med samma inspiration och samma förväntningar som vanligt, och jag får spendera min dag tillsammans med en hel hög av barn. och det finns faktiskt inget ärligare barn, och det kanske är därför som jag till stor del ser upp till dem och uppskattar dem mer än några andra människor här i världen.

robin är mitt hjärta.