jag lyssnade på hallå p3 när jag åkte till jobbet imorse.
de pratade om volontärresor och att skänka bidrag till dem som behöver det.
igår pratade de om svininfluensan, dagens program berörde mig betydligt mer och fick all min uppmärksamhet
som svininfluensan igår inte fick.
det är en utav mina drömmar jag ännu inte uppfyllt, att få åka som volontär, att göra något för dem som verkligen behöver det, att ge andra något av all den kärlek och uppmärksamhet som alla människor behöver men som väldigt få, speciellt barn ute i vår stora vida värld tyvär inte får chansen att uppleva.

det är en dröm jag har och jag oroas faktiskt inte speciellt mycket över att den inte ska bli uppfylld när jag tänker på det, för tänker jag tillbaka på min barndom, på vad jag hela mitt liv sagt att jag ska bli när jag blir stor och på vart jag varje semester har tjatat främst på min pappa vart jag vill åka så är svaren att jag skulle bli skidlärare och min drömsemester var att få åka till afrika och uppleva ett riktigt safari. det är två drömmar som jag vid tjugotvå års ålder redan har upplevt och just därför oroar jag mig inte speciellt mycket över att mina kommande drömmar inte ska uppfyllas.
om det så ska bli när jag är gammal och har gått i pension så är det fortfarande något jag alltid drömt om.

just nu har himlen öppnat sig igen och regnet faller ner utanför fönstren, emma är påväg hit för ett besök på mitt arbete.
när jag tänker efter och funderar lite extra så finns det något som faktiskt skrämmer mig, det är alla dessa barn och ungdommar i vårt eget land, de som inte syns men som finns där, de som bor under gatorna eller på soffan hos en bekant, det är märkligt och framförallt orättvist att vi varken hör eller ser något om att rädda dessa, våra egna barn i vårt eget land medan det finns otaliga galor på tv om att hjälpa barn i övriga världen. varför inte hjälpa och nämna dem alla.
nu har emma hittat hit, så jag avslutar inlägget här.
ta hand om er! / peggy.