det finns ett ord i mitt huvud just nu.
ett litet ord med en stor mening.

allt handlar om att våga, att försöka och att tro på sig själv.
självförtroende, det brister ibland, hos vissa ofta och hos andra mindre ofta. men nån gång brister det hos alla. brister kanske är fel ord att använda, det är mer som att det sjunker i vissa situationer, hamnar lite längre ner än vad det brukar. jag funderar ibland över varför det blir så, någonstans handlar det nog om en slags otrygghet eller för höga krav på sig själv vilket slutar med att man istället för att peppa sig själv omedvetet trycker ner sig själv.

när man vet att man kan och är bra på något blir allt så mycket annorlunda, då kan man gå ut först på ett o-ringen utan att bekymra sig över det, utan att vara nervös för att man vet att man kommer lyckas bara man koncentrerar sig och tar det lugnt. självsäkerhet kallas det.
ibland vet jag inte alls vart min självsäkerhet tar vägen, varför självförtroendet sjunker och varför det känns som att börja från noll varenda gång. men jag tror jag vet hur det är, min uppgivenhet över att inte lyckas på första försöket, en spärr någonstans sen förut som får mig att ge upp alldeles för lätt.
men jag är medveten om det, och därför jobbar jag på det.
jag vill, och jag kan om jag vill. säger man till sig själv att man fixar det så gör man det. jag vet det. jag ska bara säga det först. om och om igen.