under tio minuter vändes hela min värld upp och ner.
tio minuter är egentligen ingen tid alls med tanke på hur många minuter man lever.
ändå kan tio minuter förändra hela äns liv. egentligen kanske inte det liv som redan varit,
men åtminstonde hela det liv som jag fortfarande har framför mig.
jag antar att även stunder när allt känns kaos och upp och ner så lär man sig nog något utan att man själv någonsin kommer reagera över det. man växer nog på något sätt vare sig man vill eller inte.
man lär sig att hantera, hantera sånt man aldrig tidigare kunnat föreställt sig.

när jag flyttade hit i december skrev jag något om rädsla och trygghet. rädslan över att lämna den trygghet som alltid funnits där, anledningen till att man vågar ta klivet och lämna den är för att man vet att man kommer hitta en ny trygghet så småningom, och skulle man misslyckas så är det bara att återvända hem till den trygghet som alltid funnits och som man intalat sig själv att alltid kommer finnas. för det är nog det man tror, att den alltid kommer finnas kvar.
jag har kommit till ett tomrum när jag insett att saker förändras, den trygghet som jag förra veckan längtade hem till, som alltid funnits och alltid skulle finnas där finns faktiskt inte längre. det känns lite som att börja om på noll, komma hem från en trygghet man precis skaffat sig för att återigen skapa sig en ny.
det känns tugnt och oinspirerande samtidigt som jag vet att man får göra det bästa av situationen. med mycket skratt brukar saker gå lättare, och är det nåt jag är bra på så är det nog just att skratta. 

skånekillar är på plats i branäs igen, det är killar som också får en att skratta vilket känns bra.
bara två stycken den här gången vilket är bra när dom bjuder in sig själva på tacos så man slipper laga så mycket mat. fast egentligen hade jag nog hellre laga lite mera mat och sätt att de andra också var här, åtminstonde min flitige bloggläsare med hål i kinden som jag faktiskt saknar lite extra när tomten ibland blir full av tårar.

jag ska borsta tänderna och krypa ner i sängen.
tack och världens största kramar till de som faktiskt hör av sig och pratar istället för att bli rädda. ibland räcker det med att jag är rädd. 
ta hand om varandra och uppskatta det lilla!
elegi. / peggy.