okej.. jag vet inte om det är för att jag har blivit gammal eller varför jag äns funderar över det här just idag när jag egentligen borde sova glad och nöjd över att lönen ramlar in på kontot imorgon.
förresten slog det mig på midsommar, när jag och resten av tuttifrutti-kören var lagom rund under fötterna och sjöng så länge skutan kan gå med en minst sagt taggad farbror på dragspel..
men har ni nån gång funderat över vem som ska ta över det där med dragspelet när den äldre generationen sitter uppe på molnen och dinglar med benen, när de hoppfullt ser ner på oss som då ska fira midsommar med generationen efter oss. men vem ska spela dragspel när vi ska dansa runt midsommarstången?
jag tycker det är lite tråkigt sånt där, att vissa saker liksom kommer dö ut, nu kanske ni alla tänker att jag, peggy plutt, som orkar lägga energi på dessa tankar en tisdagkväll borde ta mitt ansvar för mänskligheten och lära mig?
och hade jag haft tålamodet och åtminstonde en liten smula av musikalisk talang hade jag gjort det, men tyvär, så jag hoppas nu att nån men musikalisk förmåga tar sig i kragen, lär sig spela dragspel och ringer mig när vi blivit stora, kloka och ansvarfulla nog för att fira midsommar med nästa generation.

har även insett att fotoalbumen har dött ut, tyvär! hur många gånger har man inte tittat i fotoalbum och skrattat åt hur man såg ut när man liten? där känner jag däremot att jag kan ta mitt ansvar eftersom jag själv är en stor fantast av foton och minnen. det gäller bara för mig att ta mig i kragen för att framkalla kort och sen hitta tålamodet till att klistra in dem i ett album.

sen är de det här med riktiga handskrivna brev med frimärke, okej jag kanske börjar bli tjatig.
men det är faktiskt nåt helt speciellt att få läsa riktiga brev med ful handstil där man knappt ser vad det står. det liksom har sin alldeles egna charm på något vis.

det är märkligt sånt där, men det är som lasse säger att tiden har sin rätt att förändras där den går.
ta hand om varandra. / peggy.