jag ska bara sätta mig ner och skriva.
hur långt och hur mycket som helst. fast sitter gör jag redan.
nån stans känner jag att för er som läser inlägget kommer
det kännas som att jag är nere. av ett riktigt erkännande
kan jag väl faktiskt hålla med om att jag inte är riktigt på topp.
men för att lugna och försäkra och inte oroa er som faktiskt bryr sig
kan jag också erkänna att jag trivs, trivs för bra för att
inse att halva säsongen faktiskt redan har gått.
men idag är jag verkligen trött på inget, men samtidigt sjukt trött på allt.

jag vill just för stunden bara kunna försvinna, kunna få vara ensam.
kunna stänga in mig på mitt rum med min musik och titta på stjärnorna i taket.
men här finns inga stjärnor, inget eget rum och ingen tid där du är alldeles alldeles ensam.
mina axlar och min rygg gör inte ont, utan jätteont. bit ihop.

jag vill lägga mig i min säng, somna till lasse.
till tidvis, du hade tid och ja bara till lite lasse.
sen vill jag bara ge dig världens mest bamsiga kram mest bara för
att jag själv behöver en kram och för att du är lika tacksam att
krama som en nallebjörn. det kanske låter som nåt dåligt för dig, men
om jag nån gång skulle kalla dig för en nallebjörn så ta det
som en komplimang. vad vore världen utan nallar?

jag ska ta mig en dusch, leta på ett par hörlurar
för att sedan krypa ner under täcket. det är bara stjärnorna
i taket som fattas.

det märkligaste av allt är att man trivs så bra med
vissa och samtidigt vet att man förmodligen aldrig
kommer umgås eller träffas igen. skumt! och nästan ibland
lite skrämmande.

nu intar jag duscha. jag återkommer en annan dag,
lite äldre, lite renare, lite piggare och förhoppningsvis
inte alls lika trött på allt.
ni i mitt hjärta. jag saknar er där hemma.